Att komma med förväntningar!

Det är viktigt att våga räkna med Gud.
Att enkelt våga tänka: "Gud, detta som jag ber om måste väl ändå ligga i ditt intresse, hjälp mig då".
Att tänka: "Varför inte..."

Citat

"När någon kommer till mig och säger att han hört Gud tala i en vis sak, men
ändå tycks vara oroad över det hela, ifrågasätter jag om han verkligen hört Gud
tala. De som verkligen hört Gud tala försöker vanligen inte övertyga mig om att
Gud talat till dem: de vet helt enkelt att beslutet kommer från Gud."

- Charles Stanley

What's it all about...

Beroende på vem du frågar läses en mängd olika tolkningar in i frågan "vad/vem är en kristen?"

För mig är några av de viktigaste frågorna just nu:

• Tror jag på att en gudomlig kraft skapade den värld vi lever i?
• Tror jag att mannen Jesus kom från Gud, och kanske rentav var Gud personifierad?

Om man kan ta till sig dessa två bör man kanske börja kika lite i bibeln för att säga vad Gud sagt om en del saker, och att börja kika på hur tron kan utövas i praktiken.

Vidare...
Vågar jag tro på att livet inte slutar i.o.m. min egen död? Att det finns något mer...
Kan jag tro på en livsåskådning som inte i första hand prioriterar mina gärningar och vad jag kan åstadkomma?

Jag är inte värd evigt liv. Jag har inte gjort mig förtjänt av det.
Det är en gåva som Gud väljer att ge till vem han vill.
Gud dömer inte någon till döden, utan räddar vissa till livet.

hur många och vilka får vi se när den dagen är kommen. Jag anser helt enkelt att det orsakar mer ont än gott att försöka övertyga varandra om vilka som kommer till himlen och vilka som inte gör det.

Varför är Gud inte mer lättillgänglig?

Varför är det så svårt att nå Gud?
Och varför ställer ingen annan den här frågan.
Varför Gud gör som han gör är väl en fråga, men varför är han som han är?
Hur fungerar Gud? Hur vill han fungera med mig?

Något måste vara fel, om Gud älskar mig så mycket som jag vågar ana, så borde väl han vilja vara med mig minst lika mycket som jag vill vara med honom. Jag talar inte om "möteskickar",
Jag tänker på det okomplicerade samtalet, på bekräftande tankeutbyte.
Risken finns att Gud är resultatet av mitt eget kärlekstrampande flum. Men finns han i en ren faktisk mening så måste vi vara menade till en närmare kontakt än den jag nu upplever. Visst, syndafallet satte käppar i hjulet, men inget har väl egentligen förändrats i åt vilket håll vår strävan bör sträcka sig.

Jag inser att jag talar otydligt men det jag tänker är att Gud vill vara med mig lika mycket som han ville vara med Adam och Eva.
Mitt perspektiv har blivit rubbat i.o.m. syndafallet. Men Gud är ju fortfarande Evig och Oföränderlig. Borde han då inte uppmuntra varje steg jag tar i riktning mot honom. Och om så inte är fallet, Varför inte?
Om Gud över huvud taget interfererar med våra liv och vill att vi ska söka honom,
vore det då inte en självklarhet att belöna oss - på samma sätt som man ger hundar godis under träning för att de ska förstå att de gjort rätt - med en känsla av frid/lycka/tillfredsställelse, när vi söker Gud enligt det som behagar honom.
Så vad är det som går snett?

- Bor Gud inom mig, medan jag fortfarande föreställer mig en skäggig farbror på ett moln?
- Förringar jag Helig Andes funktion i min Gudsrelation?
- Är det så enkelt att jag glömmer bönen med Gud p.g.a. min fascination av funderingarna om Gud?
- Eller är det kanske så att jag saknar tilltro till Guds röst. Jag kanske inte borde vara så rädd för "rösten i mitt huvud".

Gud, led mig på dina vägar, Peka med hela handen!

Verlighetsflykten Gud... eller?

Gud
Flyktiga relationer
Alkohol
Parkbänk
Musik

Vad har de gemensamt?
Alla är de metoder att fly verkligheten. Men vad har jag för nytta av dem.
Musiken - Jag flyr omgivningen, men borde tänka på min hörsel.
Parkbänken - Jag flyr hemmet, men borde tänka på min allergi.
Alkohol - Flykt från ansvar, jag avstår för andras skull.
Flyktiga relationer - Flykt från ensamhet. Relationen har ett ansikte, och känslor därtill. Vad ger det för glädje, jag vill älska och bli älskad. Inte bara känna njutning.

Gud - Varför bryr jag mig ens, för det mesta svarar du ändå inte. Men så ibland påminner du mig på ett sätt som gör det omöjligt för mig att tvivla.
Men vad ska jag ta mig till med dig?
Ett väsen bestående enbart av kärlek, som har skapat mig och tydligen vill ha kontakt med mig, en relation med mig, men som jag allt som oftast inte kan nå. Och varje gång jag misslyckas börjar den egna skuldbeläggningen.
Gud är ju allsmäktig och fullkomlig, givetvis måste felet ligga hos mig.
Så börjar min strävan efter det man brukar kalla kristuslikhet. Strävan att bli som din son trots att jag redan är din son.

Far förlåt mig men jag fattar ingenting och efterson du inte vill prata med mig (eller jag inte vill lyssna till dig tillräckligt mycket - som min skuldbeläggande kristuslikhetssökande hjärna försöker intala mig) kan jag bara spekulera.
Och jag antar att det renodlade kärleksmötet med dig är så intensivt och så beroendeframkallande att jag får nöja mig med små av dig utportionerade doser för att jag inte ska isolera mig i mitt extatiska tillstånd till ringa nytta för min nästa.
Din kärlek är inte egoistisk, därmed inte heller mitt önskade gensvar.
Mitt svar till dig måste bestå i samma självuppoffrande art som Jesu död på korset, Ett kärleksmöte som innefattar hela världen.
Om jag så ger en bit bröd till en and, eller bjuder hem en hungrig på en bit mat, så är det min kyss till dig så länge det görs i kärlek.

Men hur blir det då med det enskilda mötet, med intimiteten?
Jag kommer aldrig fullt ut förstå nattvarden, men jag antar att den fyller en funktion här.
En date med skaparen.
En måltid på tu man hand i en fullsatt restaurang.
Nä, nu ska jag gå och ta en glass med Gud.

Citat

"Frågorna fortsatte att pågå i mig, som själslig tinitus"
- Tomas Andersson Wij

Motivation som kvitto på gåva

"Våra gåvor definieras i vår motivation"
Jag kommer aldrig bli en god konstnär om det innebär att jag, utan särskilt sug efter att måla, sätter mig och funderar på vad jag ska måla, och sedan krystar fram något.
Det vi gör bäst är det vi gör helhjärtat för att vi vill det och mår bra av det.

Gud hjälp mig upptäcka och utveckla det du lagt ner i mig så att jag ser hur du vill använda mig.