Varför är Gud inte mer lättillgänglig?

Varför är det så svårt att nå Gud?
Och varför ställer ingen annan den här frågan.
Varför Gud gör som han gör är väl en fråga, men varför är han som han är?
Hur fungerar Gud? Hur vill han fungera med mig?

Något måste vara fel, om Gud älskar mig så mycket som jag vågar ana, så borde väl han vilja vara med mig minst lika mycket som jag vill vara med honom. Jag talar inte om "möteskickar",
Jag tänker på det okomplicerade samtalet, på bekräftande tankeutbyte.
Risken finns att Gud är resultatet av mitt eget kärlekstrampande flum. Men finns han i en ren faktisk mening så måste vi vara menade till en närmare kontakt än den jag nu upplever. Visst, syndafallet satte käppar i hjulet, men inget har väl egentligen förändrats i åt vilket håll vår strävan bör sträcka sig.

Jag inser att jag talar otydligt men det jag tänker är att Gud vill vara med mig lika mycket som han ville vara med Adam och Eva.
Mitt perspektiv har blivit rubbat i.o.m. syndafallet. Men Gud är ju fortfarande Evig och Oföränderlig. Borde han då inte uppmuntra varje steg jag tar i riktning mot honom. Och om så inte är fallet, Varför inte?
Om Gud över huvud taget interfererar med våra liv och vill att vi ska söka honom,
vore det då inte en självklarhet att belöna oss - på samma sätt som man ger hundar godis under träning för att de ska förstå att de gjort rätt - med en känsla av frid/lycka/tillfredsställelse, när vi söker Gud enligt det som behagar honom.
Så vad är det som går snett?

- Bor Gud inom mig, medan jag fortfarande föreställer mig en skäggig farbror på ett moln?
- Förringar jag Helig Andes funktion i min Gudsrelation?
- Är det så enkelt att jag glömmer bönen med Gud p.g.a. min fascination av funderingarna om Gud?
- Eller är det kanske så att jag saknar tilltro till Guds röst. Jag kanske inte borde vara så rädd för "rösten i mitt huvud".

Gud, led mig på dina vägar, Peka med hela handen!