Ett glatt budskap?

Höstkvällen håller på att övergå i frisk vinter och jag står på din trapp.
Ingen öppnar. Jag andas ut, och in igen.
Utandningen skapar små kristaller som varar en kort sekund innan de tynar bort ut i mörkret.
Jag hade förväntningar. Jag hade allting planerat.
Det hade ju tagit mig 40 minuter extra bara att finslipa det där sista. Har du nyss gått? Hade du varit hemma om jag struntat i finjusteringen. Är det inte det smorda budskapet som ska vara det centrala, snarare än förpackningen. Men så igen. Rädslan. Rädslan för avspisning.

Vad har jag egentligen att erbjuda; en önskan. En längtan. En skör dröm som ivrigt väntar på att förverkligas.
Budskapet? Det är inte som du tror. Jag önskar att det vore så, det vore så mycket enklare. Kärlek. Visst kan den ställa allt på ända, men i slutändan är den pålitlig, ömsint. En kraft att lita på i sig själv. Kärleken är tålmodig och god, det är människor som strular till det. Labila fraktioner som använder den för att såra varandra.
Men som sagt, det är inte så att det är kärlek jag känner för dig. Inte på det sättet.
Jag vill att vi ska bli ett, men inte i oss själva. Vi har möjligheten, inte att skapa en familj utan att bli del av en. Jag förstår inte varför jag har så svårt att ta upp detta med dig. Det vore själviskt av mig att inte dela med mig av vad jag själv fått ta emot.
Frihet, fri från vad jag försökt vara och fri till att vara den jag egentligen är.
Förlåtelse, förlåten för vad jag gjort och förlåten till gemenskap.
Kärlek, älskad precis som jag är men älskad för mycket för att lämnas i det skicket.